Och jag var 17år

Idag är jag en tröttis, igen. Arabiskan var inställd imorse så efter Boot Camp fick jag lägga mig att vila lite - och plugga givetvis. Var på morgongudstjänsten i kapellet som jag hade planerat, fast inte skulle delta i pga arabiskan. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" som inte alls är speciellt somrig på engelska - mer om snö och blixtar och Guds allsmäktighet. Lite konsigt var det ändå.

Förövrigt har jag full sympati för de som råkar vara i, låt oss säga, 16-17 årsåldern. Diskuterade med Rory om den oerhörda kärlekslängtan och smärtan som kom med den åldern och som egentligen aldrig har lämnat än men som man lyckas kontrollera bättre. Det var i alla fall en slutsats vi drog. Det blir bättre - fast man egentligen fortfarande känner samma sak. Åh, och var det inte gräsligt hur mycket meck det var med alla kompisar och med killar( eller tjejer om man så vill)?! Fiii tyysan, vad jag är glad att man blir äldre och inte yngre. Finns det någon lindring för den som befinner sig just där? Jag vet inte - musik, poesi, böcker, tid? Fler förslag? En mening och jag var 17år igen. Som att någon sätter en krok i ens navel och man färdas fäktandes tillbaka i tiden och lider med den man var, den man är. Tack gode Gud för tid och riktiga vänner.

Imorse var den -6grader. Vintern är snart här!Piren på Skrea strand i Falkenberg, i februari. Jag undrar - hur kan man inte tro på Gudde?