Ikväll har vi dress rehearsal med
The Vagina Monologues. Känns overkligt, men det ska bli kul och skönt att bli av med det! Hela veckan är full av massa stop the violence-saker för min del. Det skrämmer mig lite, jag har alltid känt att aktivister är läskiga och rabiata och aggressiva och skrämmande. Men kanske är det inte sant och kanske är det bara rädslan att vara en som är tyst inför våldet som gör att man känner så? Hur som helst VILL jag sätta upp Vagina Monologerna i Lund när jag kommer hem, ett samarbete mellan Teologen och StHansförsamling kanske?
Idag hade vi en bön för de som har blivit utsatta för våld i hemmet och eller sexuellt våld under veckans gudstjänst och nyss hade vi en öppen bönestund för de som ville komma och be för personer de känner eller inte känner som har blivit utsatta för våld. Jag kände mest att jag ville ordna det för de som hade något att be för, det var (är?) ganska distanserat från mig allihop känns det som. Två personer dök upp och det var så fint! Det blev uppenbart att det här är en viktig sak att lyfta fram, inte bara för kvinnor utan även för män, och personer i alla åldrar. Jag är så tacksam för att detta har blivit en del av mig här. Den uppskattning jag fick idag är otrolig även om jag inte känner att jag GÖR något! Det är bara så mycket tydligare att vi (ja, faktiskt allihop) måste prata om det, lyssna på historierna och se människorna och behoven. De som jag ville hjälpa denna vecka har hjälpt mig så mycket mer än jag någonsin kan ge igen.
Och inget av det jag gör eller säger eller skriver vill jag ska tas som en "varför-gör-du-inget?"-anklagelse till folk. Men det kanske är just det som behövs? Ska kyrkan/den enskilde troende/ personen/ teologen inte provocera till kärlek? Ja, jag vet inte. Svårt är det!
En dikt, för att jag behöver dikter för att överleva:
Another Woman
Today another woman died
and not on a foreign field
and not with a rifle strapped to her back,
and not with a large defense of tanks
rumbling and rolling behind her.
She died without CNN covering her war. She died without talk of intelligent bombs and strategic targets. The target was simply her face, her back, her pregnant belly.
The target was her precious flesh that was once composed like music in her mother’s body and sung in the anthem of birth.
The target was this life that had lived its own dear wildness, had been loved and not loved, had danced and not danced.
A life like yours or mine that had stumbled up from a beginning and had learned to walk and had learned to read, and had learned to sing.
Another woman died today. not far from where you live; Just there, next door where the tall light falls across the pavement.
Just there, a few steps away where you’ve often heard shouting, another woman died today.
She was the same girl her mother used to kiss; the same child you dreamed beside in school. The same baby her parents walked in the night with and listened and listened and listened for her cries even while they slept.
And someone has confused his rage with this woman’s only life.
-Carol Geneya Kaplan
"My vagina was green, water soft pink fields, cow mooing sun resting, sweet boyfriend touching lightly with soft piece of blond straw." - Från min monolog
Och så får vi inte glömma att skratta, "laughter must emerge to reclaim sanity" (Cheryl A. Kirk-Duggan). Idag har jag skrattat åt "Jag heter Olle, jag har tjackat en kvart på Östermalm, jag är svensk."
Puss
