Som Kjell brukar säga

Idag har jag läsit ett par artiklar i The Womanist Reader, vilket låter skräckinjagande för vilken viting som helst, speciellt en av mansort. Dock ska det sägas att fruktan är kunskapens moder, eller hur det nu var. Anyway, artikel nr 1 "Coming Apart" av Alice Walker är fantastisk! Och illustrerar vad ed. Layli Phillips har försökt beskriva i inledningskapitlet med meningar som: "In my opinion, womanism and poststructralism are compatible and mutually enhancing, but poststructrualism would have more impact if its insights were more frequently delivered in plain language" (s. xxxi, kursiv tillagd).

Jag har också idag hört en fanastisk predikan (ja, det låter som en oxymoron, men det gör det bara mer fint)! Rev. Otis Moss III från Trinity United Church of Christ (även känd som Obamas fd kyrka), predikade på LSTC. Om att vi måste lära oss att dansa i mörkret. Utifrån Ps 30:12 "Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje" eller som Rev. Otis Moss III valde att översätta hebreiskan "You have taught me to dance in the dark, ...". Dvs även i lidande och omgivna av ondska behöver vi inte låta den ondskan få rum i oss utan vi kan välja att dansa i mörkret.Allt förklarades utifrån en film jag ännu inte har sett men nu gärna vill se Lars and the Real Girl. Han visade detta med att säga att när det är natt för oss, kan vi inte se solen, men solen är uppe hela tiden, den har inte försvunnit. Och på vintern när natten är längre och kallare är solen närmare oss. Och solen rör sig inte, det är jorden (dvs vi) som rör på sig(dvs oss). Så det är dags att tillsammans lära oss att dansa i mörkret.

Och så har jag sjungit med gospelkören idag -I'll trust you

Simsalabim, bombu-salaba-salabim! Eller "Den som söker han letar", som Kjell brukar säga